För Morfar

Morfar har jag så ljust i mitt minne,

han var grånad och sliten och böjd,

ung och glad var han jämt i sitt sinne,

och med livet var morfar så nöjd.

med lycklig min la morfar in sin prilla,

och det hände att han tog en tår på tand,

han kunde sjunga så rosamt och stilla

och mig vagga till drömmarnas land.

Sitt kära dragspel han skickligt hantera,

och han spela så skönt på fiol,

när med stråken han stiligt briljera

ja då stråla han kapp med vår sol.

Morfar stampa livligt med i takten,

i glada stunder när inga sorger fanns,

och vi ungar som bodde i trakten

vi virvla runt i en lustiger dans.

På musiken jag ofta har lyssnat,

sista tonen nu har klingat ut,

vackra sången den har också tystnat,

så det är inte mer som förut,

För nu har morfar slutat sina dagar,

och för honom tänder jag ett litet ljus

i min tro att de morfar behagar

där han vilar till björkarnas sus.